Skuldkänslor

Ja, jag sitter faktiskt och mår dåligt över att jag är kär. Känner skuld för att jag älskar någon så mycket som jag gör. För att jag inte kan hålla käften och bara vill skrika ut hur lycklig jag är. För att det jag känner är så, mycket, att jag helahelahela tiden vill prata med honom och inte kan hålla mig från att skicka iväg ett sms.

Detta är något jag fullkomligt hatar med mig själv. Att jag inte kan dämpa mina känslor eller iallafall låtsas att jag inte är crazy in love. (notera ordet crazy) Något annat som jag hade klarat mig utan är mina ständiga tankar, dom där löjliga jävla tankarna som inte försvinner, vilket leder till att jag är så satans nojjig att det är fjantigt. Det värsta är att jag vet att det är löjligt, men jag kan ändå inte sluta. Jag skriker efter uppmärksamhet hela tiden, även om jag skriker tyst så mycket som möjligt. Jag är livrädd för att kväva det jag har, för att det ska förstöras pga vem jag är och framförallt hur jag är. Samtidigt blir jag ledsen när jag vet att jag måste ändra på mig, ändra på något som egentligen bara jag känner av.

Jag ska försöka dämpa mig.
Jag ska försöka att inte kräva för mycket.
Jag ska sluta knappa på mobilen 24/7.
Jag ska sluta vara så jävla extrem.

Ångestattack.

Får skylla mig själv, har en jävligt dålig vana av att skjuta på allt som går att skjuta på. Därför sitter jag nu här, klockan tjugo i tolv, utan att ha pluggat på samhällsprovet jag ska ha imorgon. Fan vad man är bra. Kommer antagligen må sådär bra imorgon när jag ska gå till skolan (verkligen gå, någon har slarvat bort mina cykelnycklar) som jag alltid gör när jag inte gjort något jag borde ha gjort. Jag förstår knappt vad det är jag skriver.

Förutom att mitt nya smeknamn hade kunnat vara 'Astmaanfallet' kan jag nu också kallas för 'Upprepningen' eller 'Hon som är förvirrad till max'. Jag vet inte riktigt hur jag lyckas välta typ allt jag tittar på, eller varför jag helt plötsligt tappat räkningen på hur många treo jag tagit under dagen (alltid varit noga med det), inte heller vet jag varför jag har tagit två p-piller på en dag. Jag känner mig allmänt jäkla väck, vet inte riktigt vad jag gör eller säger.. Eller hur många gånger jag säger något för den delen.

Borde lägga mig nu, får plugga på 'lindrande vård'- lektionen imorgon. Fan vad jag inte är pepp på att gå!

Just det, ett ljus i vardagen,
Jag är så jävla kär!
natti.

Trygghet!

Vilken jäkla känsla. Jag planerar, i mitt förhållande, nästan en månad fram! Det är så sjukt olikt mig, och oftast tycker jag inte om att göra det just därför att man aldrig kan vara helt säker. Men jag tror ta mig tusan att jag är det nu, helt säker. Jag älskar att jag och Christopher pratar om saker att göra i maj. Eller till sommaren.
Jag älskar det!

Yttrandefrihet

Något jag uppenbarligen inte borde ha. Jag har fortfarande inte riktigt lärt mig när jag borde hålla tyst, vilket leder till... ja, detta. Och detta plågar mig. Får väll skylla mig själv och ta konsekvenserna. Kall tystnad.

Crawling in my skin

Tankarna jagar mig, även om jag har mig själv att skylla. Ska alltid testa för att se om det finns kvar, gå lite över gränsen för vad jag vet att jag klarar av. Suck alltså, suuucckkkk......

Första skoldagen idag efter lovet. Rena skämtet rent ut sagt. Är så satans jävla opepp att jag vill gråta. Istället väljer jag dock att gå omkring och vara utom mig av ilska för att jag tvingas gå i den skolan och läsa vissa kurser. För att jag inte kan sova mina 11 timmar/natt. För att ångesten knackar på vid elva - halv tolv och gör att jag inte kan andas. För att min huvudvärk är tusen gånger värre. Jag hatar att rätta mig efter scheman som inte ger mig ett piss.

Har varit på Entré idag med mammi. Påminde himla mycket om Stockholm, buhu. Köpte en studentklänning (äntligen!) och hittade ett par shorts och nån t-tröja jag ska köpa lite längre fram. Nu är jag bara på jakt efter en plyshig vårjacka samt ett par ballerinaskor som inte manglar mina tår. Och studentskor, såklart!

Till helgen kommer Christopher ner, och herregud vad jag längtar. Hoppashoppashoppas på att det blir fint väder så man kan vara ute och njuta av malmö. T.ex. den lilla blå bron, iih!
Nåväl. Nu ska jag strax kila ner och kolla tv, ångesta och fundera över hur jag ska göra imorgon.
Ja, så dålig är jag.

Aha!

Jag tror jag vet varför mitt humör rusar upp och ner, nästan iallafall. Jag är så satans intensiv i hur jag känner. Ungefär som nu, nu känner jag mig lycklig och det pirrar i hela kroppen. Igår var jag så ledsen att jag nästan skrek. När jag är förbannad är jag det till en sådan grad att jag har något som påminner om träningsvärk i käkarna nästa dag, för att inte tala om hur mitt huvud mår.

När jag älskar någon, gör jag det med allt jag har. Jag försöker att alltid ge 120% och vara den bästa av de bästa. När jag hatar någon, då... Ja. Då hatar jag någon.
Allt jag känner är alltid så jävla extremt, för att inte prata om hur jäkla godtrogen jag är. Hoppas och tror alltid det bästa om alla. Har sårat mig så många gånger att jag inte ritkigt fattar att jag fortfarande är så. Hm... Nåväl.

Färdig analyserat för idag. Nu ska jag återgå till Mario cart (heja wii) och sen ska jag och finaste till coop.
Jag är lycklig.

Here we go again

Återigen har det blivit dags för mitt psyke att krascha. Eller så kanske det är p-pillerna, vad vet jag. Skulle gärna vilja ha något att skylla på, som t.ex. att jag haft min mens tidigare i veckan, eller p-pillerna, eller något annat.

Det känns som att jag genomgått en jävla förvandling eller något. Humöret fullkomligt rusar upp och ned, utan att jag riktigt kan kontrollera det. Jag känner mig så sinnessjukt dålig så det finns inte. Dålig på alla sätt och vis, som flickvän, syster, dotter.. Jag gråter varje dag, flera gånger. Mina kinder är alltid svarta på kvällarna innan jag tvättar av mitt smink. Mitt hjärta håller på att gå i tusen bitar, jag är så sjukt ledsen.

Jag är mer känslomässigt krävande än någonsin, även om jag döljer det så gott jag kan. Dessutom är jag så jävla rädd, så jävla rädd för att det ska ta slut och för att allt ska gå åt helvete. Jag suktar efter bekräftelse och ömma ord. Det spelar ingen roll hur bra dagen har varit, en antydan till irritation i rösten kan förstöra allt. Ett ögonkast som genast kan få mig att ångra vad jag sagt. Det känns som att jag förstör, och jag hatar det.

Som jag sa så vet jag inte varför jag har blivit såhär, har inte orkat gå till djupet med det. Jag försöker bara ta mig genom dagen utan att behöva spänna käkarna och hindra tårarna tills huvudvärken brister ut. Försöker uppföra mig på bästa möjliga sätt, säga saker som gör att jag slipper blickarna och irritationen i rösten. Jag har försökt "öppna mig", men jag lyckas aldrig få ur mig det jag verkligen vill säga. Orden fastnar i halsen och käkarna spänns.
Jag känner mig så jävla misslyckad.

Där ser man

"Förutom att astmaanfall påverkas av allergener och andra retande omgivningsfaktorer , ansträngning och infektioner så påverkas de också av stress, ångest och nedstämdhet."
Förklarar en hel del. Heja.

Astma deluxe.

Borde uppa (oh my för vissa ord) om helgen och berätta hur satans jävla dåligt jag mådde igår men jag orkar inte. Det är dock inte konstigt att jag håller mig till en fylla/år. Fyfan och lite till. Men kul var det! Har äntligen träffat Christophers umgängeskrets så nu behöver jag inte oroa mig för det mer. Hoho.

Iallafall. För cirkus en timme sen fick jag ett mindre astmaanfall. Tar min ventoline som jag ska göra och väntar på att skiten ska försvinna så jag kan andas som en människa igen. Efter 15 minuter får jag ett till (?) och 20-25 minuter senare ytterliggare ett. HALLÅ?!
Så nu har jag fått en biverkning av medicinen som ska hjälpa mig andas, nämligen huvudvärk. Som jag har i stort sett varje dag. Är det inte jävligt typiskt att något annat ska ge mig det en av de få morgnar jag vaknar utan? Nu ska jag ta en treo, eventuellt skära bort luftrören.
Jag kan fortfarande inte andas normalt.

Kan man vara så ledsen att man mår illa?
Jag kanske bara är hungrig..

Puuhh..

Jag fick sagt allt jag ville säga igår, och det känns så jävla skönt. Typ, mycket lättare. Nöjd Emma, m-m.

Har precis suttit och läst genom häftet vi ska ha på nationella provet imorgon. 5 timmar, giud vad kiul. Inte direkt.
(borde kanske lägga mig?)
Gjorde ett prov idag, i organisation och ledarskap. Gick fint åt helvete. Skyller på kreativiteten som vällde upp inom mig under vår 3 timmars håltimme.
Kreativ som sagt, och jag tycker att jag och Sabina var jäkligt snitsiga!