Here we go again

Återigen har det blivit dags för mitt psyke att krascha. Eller så kanske det är p-pillerna, vad vet jag. Skulle gärna vilja ha något att skylla på, som t.ex. att jag haft min mens tidigare i veckan, eller p-pillerna, eller något annat.

Det känns som att jag genomgått en jävla förvandling eller något. Humöret fullkomligt rusar upp och ned, utan att jag riktigt kan kontrollera det. Jag känner mig så sinnessjukt dålig så det finns inte. Dålig på alla sätt och vis, som flickvän, syster, dotter.. Jag gråter varje dag, flera gånger. Mina kinder är alltid svarta på kvällarna innan jag tvättar av mitt smink. Mitt hjärta håller på att gå i tusen bitar, jag är så sjukt ledsen.

Jag är mer känslomässigt krävande än någonsin, även om jag döljer det så gott jag kan. Dessutom är jag så jävla rädd, så jävla rädd för att det ska ta slut och för att allt ska gå åt helvete. Jag suktar efter bekräftelse och ömma ord. Det spelar ingen roll hur bra dagen har varit, en antydan till irritation i rösten kan förstöra allt. Ett ögonkast som genast kan få mig att ångra vad jag sagt. Det känns som att jag förstör, och jag hatar det.

Som jag sa så vet jag inte varför jag har blivit såhär, har inte orkat gå till djupet med det. Jag försöker bara ta mig genom dagen utan att behöva spänna käkarna och hindra tårarna tills huvudvärken brister ut. Försöker uppföra mig på bästa möjliga sätt, säga saker som gör att jag slipper blickarna och irritationen i rösten. Jag har försökt "öppna mig", men jag lyckas aldrig få ur mig det jag verkligen vill säga. Orden fastnar i halsen och käkarna spänns.
Jag känner mig så jävla misslyckad.