Daaamn!

Befinner mig återigen i sthlm, ska vara här till den 30 november, inte december som jag säger till alla. Haha, wishful thinking...

Jaaaa.... jag har fyllt 19, heja. Har också gått ner i antalet treo jag tar om dagen tjoho! De senaste dagarna har jag hållt mig till TVÅ stycken, TVÅ, istället för 4-6. Redigt stolt. Känner inte ens samma behov av att ta längre, som nu t.ex. Jag har en fairly skön huvudvärk, men jag vill inte ta något knark. Så - jävla - underbart!

What else.. Nya sims släpps på torsdag! Kommer dimpa ner i lägenheten eftersom jag förbeställt, he he. Längtar som en tok, dodido. :$

Ja, intressant uppdatering. Not. Kan meddela att jag fått ur mig det jag grubblade över för ett tag sen. (senaste inlägget) Känns sjukt skönt. Tror att det rörde sig om ett missförstånd även denna gången. Men, nu äre fixat! Fyfan vad bra det känns. :D

Angående oss. Våga inte lägga skulden på mig, inte en enda gång har du visat att du stöttar mig eller är glad för min skull för att jag vågar ta det största steget jag någonsin tagit i mitt liv. Jag är så sjukt besviken, jag förväntade mig mer.

Perikles & Anna Hertzman - Finns det nån annan nu

Jag, jag vet inte.
Var finns du när jag behöver dig?

Ehm, okej?

Helt plötsligt, mår jag skit. Dåligt. Jag är ledsen och känner en enorm tyngd i bröstet. Mitt humör gick från att vara rosa och mysigt till kolsvart. Vilket jävla slag. Bara sådär. Från ingenstans. Visserligen har mitt humör varit precis som vanligt, upp ner fram och tillbaka, men ändå.. Herregud.

Jag sitter bara och stirrar på datorskärmen, försöker hitta källan till denna förtvivlan. Jag har mina aningar men vill så gärna tro att det inte är så, jag måste släppa och gå vidare. Måste gömma undan minnena tills jag klarar av att tänka på allt det som var utan att må såhär. Jag pratade om det, och det kändes så himla mycket bättre. Jag sov faktiskt om nätterna, och det höll i sig! Tills nu, tydligen. Jag vet nästan inte själv vad jag pratar om längre, känner bara hur det bultar i huvudet och önskar att jag hade min bamyl (treo) här uppe istället för där nere.
Vad skulle jag sagt? Vad skulle jag gjort? Varför känner jag ett sådant behov av att berätta vad min huvudvärk uppstod av för den personen som fick min värld att rasa? Varför kan jag inte släppa det? Hur jävla dålig är jag egentligen?

Jag saknar Christopher, så till den milda grad att jag blir fullkomligt vansinnig. Jävla skit.




(Förresten, jag fyller år idag. Säg grattis.)

Lilla kaninen börjar bli sjuk, hostar och får nysattacker hela tiden. Vill bara ta upp henne och stoppa henne innanför tröjan så hon blir varm (tar för givet att hon har frusit) men hon är ju så satans skygg! Mimmis terror sitter i, stackars liten..

Upp och ner, ner och upp..

HerreGUD vad mitt humör har varit funky de senaste dagarna alltså. Var och tittade på när mini spelade fotboll igår, och hon var så duktig! Och jag var så stolt! Och jag började nästan gråta pga hur stolt jag var. Herre - gud? Inte bara en gång, nejnej, flera gånger! Idag skickade Christopher ett sms som fick mig att le och må bra, även då började jag nästan böla. Humöret de sista dagarna i stockholm (ons-tors) var extremt, jag var så arg att jag fick svårt att andas och ville slå nävarna i väggen, för att i nästa SEKUND gråta av lycka. HALLÅ?! Om någon kan förklara detta, be my guest.

Annars... Inget nytt. Fyller 19 på tisdag, ännu en meningslös ålder nådd tjoho! Tandläkaren imorgon, ska be om en ny bettskena... Massa kul och spännande saker framför mig. Hrhrm.

Försöker även hitta jobb, och det går ju som det går. Det som stör mig är att alla tar för givet att jag vet hurfan man söker utanför internet. NEJ, det gör jag tyvärr inte, ledsen att göra er besvikna. Jag är så jävla socialt handikappad att det är löjligt och jag vet inte hur jag ska göra. Jag kan inte bara svansa in på ett ställe och be om att få träffa.. ja, vemdå? Vad ska jag säga efter jag frågat om dom har något ledigt och dom säger ja? Jag vet inte. Och sånahär frågor kan jag inte ställa till dom i min närhet, för då framstår jag som dum i huvudet. Great fun. Jag vill bara ha ett jobb, i Stockholm. Jag vill bara ha en inkomst och sluta vara en jävla igel. Det tar mer på en än vad folk tror..

Sex treo idag, i'm on a roll.

Tomma ord, hela tiden tomma ord.

Förbannad, ledsen, besviken, trött, kall och illamående. Härligt.
Att dom tre första sakerna är standard nuförtiden gör ju inte saken bättre.
Säg inte saker som med största sannolikhet inte kommer hända, jag är jävligt trött på att hoppas och få en smäll i ansiktet varje gång jag fattar att det återigen bara var tomma ord.

Sängen nu, adjö.

Do you remember?

When we fell in love, lalala.

Sitter och tänker tillbaka till förra hösten och mår bra. Allt var faktiskt jävligt bra. Det var helt sinnessjukt intensivt, det var nytt, det var spännande, det var läskigt, ja allt! Nu, nu är det höst igen. Buskarna utanför är röda och jag vet att pildammarna hade varit lika mysigt detta året. Åh herregud vad jag överväldigas av lycka just nu! Känner ett tryck i bröstet och inser om och om igen att detta är så jävla rätt, du och jag är så jävla rätt. Jag älskar dig!



Nu blire duschen, ska hem till farmor vid fyra och käka middag så kan lika gärna göra mig ordning nu. Sätta på ipoden och lyssna på Kings of Leon och minnas ännu mer. FAN I HELVETE VAD JAG ÄR LYCKLIG!

note to self..

EMMA SKÄRP DIG FÖR I HELVETE.

Deal with it

Ja, vissa saker får jag väll lära mig att leva med. Måste fortfarande jobba på hur jag reagerar på vissa saker, eller i alla fall hur pass mycket. (intensiteten) Om jag lyckas med det kommer jag nog må bättre, tror jag.

Var ute och fikade (jag, fika!) med sabbe, sandra k och martina igår. Sjukt nice att träffa dom igen, och dessutom ska vi ses en gång till på fredag! Förhoppningsvis hakar sandra a och sarah också på då. :) Ser dock inte alls framemot lördagen...

Har för tillfället en sjuk lust att göra klart min jävla krambjörn jag hållit på med i över ett år. Har dock inte kommit särskilt långt.. måste göra armar och en svans, sen fylla han med ännu mer tidningspapper, gipsa, sandpappra, gipsa lite till, sandpappra lite till sen måla. Micket jobb! Sen ska den upp till stockholm, Christopher kommer bli så glad! :D (haha jag kommer dö)

Vill inte gå och lägga mig, inte för att jag gör något vettigt uppe men jag är så himla anti-sängen. Av någon anledning. Snork.

Saknar min älskling och längtar tills på söndag. Jag har ju trots allt den bästa att längta efter. <3

BULLSHIT.

Jag är besviken, så sjukt besviken. Vem säger att det inte kan vara så fortfarande? Vem har bestämt det? Har man vant sig vid den inställningen? Ska man acceptera det? Jag vill inte det, jag vill fortfarande ha det som det var innan. Varför kan jag inte förvänta mig det? Varför måste det bli mindre bara för att dagarna går? Det är BULLSHIT. Fan vad besviken jag är. Jag hatar att det inte är så längre. Man kan visst det förvänta sig det, jag försöker varje dag. Varför har det försvunnit och blivit mindre? Man behöver inte det mindre.