Helt plötsligt, mår jag skit. Dåligt. Jag är ledsen och känner en enorm tyngd i bröstet. Mitt humör gick från att vara rosa och mysigt till kolsvart. Vilket jävla slag. Bara sådär. Från ingenstans. Visserligen har mitt humör varit precis som vanligt, upp ner fram och tillbaka, men ändå.. Herregud.
Jag sitter bara och stirrar på datorskärmen, försöker hitta källan till denna förtvivlan. Jag har mina aningar men vill så gärna tro att det inte är så, jag måste släppa och gå vidare. Måste gömma undan minnena tills jag klarar av att tänka på allt det som var utan att må såhär. Jag pratade om det, och det kändes så himla mycket bättre. Jag sov faktiskt om nätterna, och det höll i sig! Tills nu, tydligen. Jag vet nästan inte själv vad jag pratar om längre, känner bara hur det bultar i huvudet och önskar att jag hade min bamyl (treo) här uppe istället för där nere.
Vad skulle jag sagt? Vad skulle jag gjort? Varför känner jag ett sådant behov av att berätta vad min huvudvärk uppstod av för den personen som fick min värld att rasa? Varför kan jag inte släppa det? Hur jävla dålig är jag egentligen?
Jag saknar Christopher, så till den milda grad att jag blir fullkomligt vansinnig. Jävla skit.
(Förresten, jag fyller år idag. Säg grattis.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar