Gråter du? Du smakar salt

Chans med Kent, jag älskar den. Så sinnessjukt bra låt!

Sitter just nu och gör inte ett piss. Alla arbetslösa vänner är upptagna eller dumma i huvudet (förlåt men här lindas ingenting in, du vet det själv..) Alla andra har skola eller jobb. RÖV vad jag är uttråkad.

Var hos mormor innan, mamma klippte håret på morfar. "Nu fryser jag ju om håret!" "Oj, här ligger rulltårta med lax" Hahaha jag älskar dom. :))

Annars har jag inte gjort så mycket, bakat kanelbullar med lillasyster. Tänkte också prova på att baka vaniljdrömmar i veckan, istället för vaniljstenar som det blev i sthlm. Haha sjukt misslyckat.

Ååååhåhhåhååh vad jag inte vet något. Så känns det hela tiden. Jag velar fortfarande sjukt mycket, och det känns inte som att nån av oss verkligen vet om vi är redo. Vilket är jättekul... Eller inte.

Så vad vill jag ha sagt med detta inlägget? Tja, absolut ingenting egentligen. Jag är så jävla trött på mig själv för tillfället. Jag borde sätta upp post-it lappar.

Hallå?

Hela världen är upp och ner. Blir så jävla trött.
Och min bygel på min enda jävla bh som passar har gått sönder! Jävla helvete.

Hallå huvudvärken? Väck, jag har knarkat idag. VÄCK.

ERASE.

Hur jävla svårt ska det va? Hur jävla svårt ska det vara att bara GLÖMMA ALLT och se framåt? Varför kan jag inte? Varför jagar minnena mig? Varför kan jag inte sluta tänka? jag blir vansinnig!

Det känns som att ingen riktigt förstår hur jobbigt det är, eller hur stora stegen är jag måste ta och hur jävla pissrädd jag är för att något ska gå fel. Man får inte vara ledsen, får inte gråta, men vadfan ska jag göra då?!

Och så var det oktober.

Herregud vad fort månaderna går! Helt sinnessjukt.

Har inget intressant att skriva om egentligen, kände bara för att blogga.
Huvudvärken har i alla fall varit helt jävla galen de senaste dagarna. Förväntar mig inte direkt någon förbättring så.. what to do.

Lyssnar på Kent och njuter, påminner mig om våren och sommaren. Inte just denna våren och sommaren utan mer i allmänhet, och det gör mig glad. Speciellt nu när det är typ 2-7 grader här uppe.. Fyfan. Så jävla kallt. Lägenheten börjar se ut som "kom och hjälp mig att dö" igen, men jag orkar inte fixa något. Jag vet att jag borde, för att göra Christopher glad, men jag orkar inte. Borde tvätta också, det orkar jag lika mycket. Jag gör inte ens något om dagarna! Herregud, vart försvinner energin?

Nu vet jag inte vad jag ska göra, kanske röja lite i mitt alltför vanliga zombie-mode.

Jag vet fan ingenting.

EASY TIGER,

Jag måste lugna ner mig, herregud. Känner hur det trycker i bröstet, så förbannad är jag. Det bästa är att det är helt utan anledning, är förbannad på världen. Tror att jag börjar känna mig kvävd eftersom min frihet börjar försvinna mer och mer i.o.m att jag måste hitta ett jobb, någonstans. Visserligen tycker jag det ska bli kul när jag väl hittat ett, är bara det att jag har så satans svårt för att acceptera att någon annan styr över min vardag och min tid. Nåväl..

Jag vill veta hur mitt liv kommer se ut om en-två månader. Var jag kommer vara och hur det kommer vara. Sånt gör mig förbannad, att inte veta. Jag kan inte direkt planera det heller, för jag vet förfan inte vad jag vill. Ena dagen är jag 100 på vad jag vill och längtar tills det blir så, nästa dag är jag inte alls lika säker. Det stör mig också, att jag håller på att hoppa fram och tillbaka sådär. Varför kan inte allt bara lösa sig av sig själv? Det är väl fan inte så mycket begärt..

08/040?

Flabben är öppnad och jag lyckades faktiskt få färg under mina två veckor i tunisien. Heja mig! Är dock duktigt skönt att vara hemma och att äntligen få vara med Christopher igen.

Ja... Livet rullar på och jag står väll mest och ser på skulle jag tro. Att ta tag i saker har aldrig varit min starka sida, och när det kommer till annat vet jag fan inte vad jag ska göra.. Jag vill så mycket men jag vet inte om jag vågar.

Nästa måndag, den 28e, firar i alla fall jag och älskling 1 år. ETT ÅR. Herrejävlar. Varfan tog det året vägen undrar jag? Visserligen gick jag omkring som en zoombie den hösten och ända fram till typ mars, men ändå. ETT ÅR. Lyckan är total, iih.

Döda vinkeln

Åh, underbara Kent. Jisses vad bra dom är.

Jag läser smsen på nytt och och ler, det apatiska är borta. Allt ska nog gå bra, och jag tänker öppna flabben.

Vad vore jag, utan dina andetag?

Go Emma!

Nä.

Har en väldigt apatisk dag märker jag, bryr mig inte om ett skit och nästan alla ord har förlorat sin innebörd. Eller vadå nästan, inget betyder något längre. Jag höjer på ögonbrynet och tror inte på vad jag läser. Jag döljer vad jag känner alldeles för dåligt vilket resulterar i att jag förstör. Kul. Jag känner mig orättvist behandlad men vet att jag aldrig kommer att berätta det.

Ska återgå till att lägga mig i sängen nu och låtsas att jag inte bryr mig om hur vida min mobil skrattar till eller inte. Naturligtvis är det bara bullshit, den får gärna skratta hela tiden.

Paniiiiikkkkkkkk

MINA NÄSDROPPAR ÄR SLUT. Sämsta jävla tiden att inse det på, fanfanfanfanfan!!

Dagen har varit piss, på riktigt. Hela morgonen låg jag i sängen och tyckte synd om mig själv, ett tag låg jag också ute i en av våra solstolar. Kvällen har väll mest spenderats på mitt rum med en massa förbannade tårar och jobbiga känslor. Är samma sak igen, typ. Växa upp och hålla tillbaka. Kanske ska bli mitt nya motto här i livet, vem vet. En annan sak tycker jag också är sjukt orättvist, men det behöver jag visserligen inte skriva ut här. Det är inte bara orättvist, det är ganska irriterande också och det gör mig på dåligt humör.

Egentligen vill jag bara få ur mig, på ett eller annat sätt, hur jobbigt jag tycker det är att vara 18. Hur jobbigt det är att hålla tillbaka eller inse att man reagerar som en jävla idiot på vissa saker. (hur jag reagerar på ikväll) Det som är extra jobbigt är att jag inte ens kan visa det, får inte visa det. Får inte vara den jag är. Kan inte vara den jag är. Jag ändrar på mig, fast jag egentligen inte tycker att det bara är jag som ska få kämpa. Som ska behöva kväva hur jag egentligen känner. Välja vissa meningar med omsorg innan jag öppnar flabben, ändra min musiksmak, alltid försvara mina olika smaker. Det är ju uppenbart att det är mig det är fel på, och dom tankarna slutar aldrig att jaga mig. Jag kan inte säga vad jag vill, jag kan inte känna hur jag vill. Jag måste anpassa mig för att passa in, för att bli accepterad.
Jag, som är livrädd för förändringar, måste själv gå igenom en för att vara den jag kanske egentligen ska vara, för att göra alla nöjda.

Mina jävla fucking helvetes förbannade näsdroppar är slut!

Vilken dag..

Vaknade imorse med den värsta huvudvärken någonsin. Och det säger inte lite med tanke på att jag haft huvudvärk i över tre år nu. Hur som helst så skulle jag försöka mig upp för att gå på toa, när jag satt mig upp fick jag typ slänga mig ner igen pga smärtan. Sinnessjukt. Blev sängliggande hur länge som helst innan jag kämpade mig ner för att ta två treo. (som inte hjälpte) När jag kommer upp igen bestämmer jag mig för att kolla symptomen på migrän, med tanke på att detta var det värsta jag upplevt i hela mitt liv tamigfan. Och mycket riktigt stämde allt in oroväckande bra, så jag tror att jag hade mitt först migränanfall imorse. Oo

När det värsta släppt åker jag och mamma till entré för att handla underkläder och en tröja till mig. Precis när vi kommit dit (såklart) bestämmer sig min livmoder för att leva loppan och ge mig en sjuk jävla mensvärk. Blir illamående och sjukt varm och då, då känner jag det. Det som alla har känt någon gång och gud ska veta att han inte var omtyckt just då. Rusar omkring i ren jävla panik hur länge som helst innan jag hittar det förbannade apoteket som ligger i ett annat hus (?!) och lyckas förhindra en potentiell katastrof.

Kommer hem, degar, klyddar (suck..), somnar, vaknar och sätter mig för att spela wii. Och såklart kommer värken tillbaka, en sån som gör att man vrider sig av smärta och inte riktigt vet var man ska ta vägen. Jag har haft en riktigt bra dag idag, NAAAT. (haha borat)

Utgång imorgon, var vet jag inte eftersom det ska vara så jävla svårt att enas om något. Någon vill till KB och någon vill till deep. Får se var allt slutar, måste i alla fall ladda min kamera som jag inte använt på hundra år.

Efterlyser också någon som regelbundet kan påminna mig om hur lycklig jag egentligen är, har en tendens att glömma bort det...