Mobilen på ljudlös, att inte veta om jag fått något gör mindre ont än tystnaden.
Bamyl i glaset, hoppas på att det dämpar oron.
Näsdropparna i fickan, hoppas på att det lugnar ner mig.
Händerna för ansiktet och handduken i munnen, hoppas på att ingen hör mig skrika.
Pandan i famnen, hoppas på att jag inte förlorar det bästa som har hänt mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar